Per Öberg

Formgivare Per Öberg

Om termen ”vitrinbord” existerade skulle det vara en bra beskrivning av Per Öbergs samarbete med Svenskt Tenn. Soffborden ”Nizza” och ”Cap d'antibes”, med infattad glasskiva i metallstomme och avtagbara brickor, kan ses som en blinkning till Estrid Ericson och hennes vurm för vitrinskåp. Men det är lika mycket ett uttryck för Per Öbergs ständigt närvarande historieintresse.

– Bord med utdragbara brickor var vanligt inte minst under 1940-talet, berättar Per när vi ses på hans kontor i närheten av Svenskt Tenns butik på Strandvägen. Josef Franks trebenta bord och hans sätt att låta benen krama om bordskivan fanns också i bakhuvudet när jag formgav borden.

Per Öberg är arkitekt och startade eget 1983. Han har framför allt varit verksam i hotell-, restaurang- och spa-sammanhang, och har genom åren bidragit till allt ifrån nya byggnader till ombyggnader, inredningar och möbler. Inte minst på Sturebadet och Grand Hôtels spa.

Redan på 1980-talet ritade Per Öberg en stol till Confidencen, Sveriges äldsta teater som efter en tid inte minst som Oscar den andres ridhus återskapats till teater av Kjerstin Dellert. Bland sponsorerna fanns Anders Wall och stolen, som tillverkades med flätverk i björkplywood, ledde till värdefulla kontakter inom hantverksmässig möbeltillverkning.

Men Pers första samarbete med Svenskt Tenn startade med att han ritade ett bord till Jeanette Bonnier, vars sommarställe han inredde på 1990-talet. Det bestämdes att bordet skulle få användas i andra sammanhang. Svenskt Tenn råkade få se det och fastnade för det svartlackerade brickan av metall som numera vilar på en meanderslinga av järn.

– Meanderslingan är verkligen ett mönster med en historia, säger Per. Det har fått sitt namn efter den slingrande floden Menderes i Turkiet och har använts ända sedan antiken.

Att borden heter ”Nizza” och ”Cap d'antibes” säger också en del om upphovsmannen och hans historieintresse. Smidesmöbler är vanliga på Rivieran, där Per tillbringar en del av året i staden som numera går under det franska namnet Nice men som en gång var en del av det sardinska kungariket.

Också på hemmaplan odlar Per Öberg sina internationella relationer. På kontoret har han genom åren haft medarbetare både från USA, England, Taiwan och Dominikanska Republiken.

Han tycker mycket om amerikansk arkitektur och karaktäriserar sitt inredningsideal som mer brittiskt/latinskt än svenskt. Men svenska planeringsideal och den lätta, svenska sommarhusarkitekturen i trä finns ändå alltid i bakhuvudet. Han läste arkitektur i Lund och hade Gunnar Asplunds son, Hans Asplund, som professor. Av honom lärde han sig proportioner och så kallad optisk korrektion.

– Om man till exempel vill att tre delar ska se lika breda eller höga ut ska den mittersta vara något bredare/högre. Och om ett fönster ska se kvadratiskt ut ska det vara något bredare än högt, eftersom ögat rör sig lättare/fortare i sidled än i höjdled. Det är en sorts arkitektonisk allmänbildning, som jag bär med mig än idag.