Sofia Vusir Jansson

För mig är folkkonsten vänlig och tillåtande. Jag älskar det lite skeva, det oväntade, det oängsliga. Att det är så mycket känslor i skapandet och att handen verkligen får lov att lämna spår.

Sofia Vusir Jansson är kreatör med uppdrag inom foto, scenografi, inredning, gestaltning och skrivande. Hon arbetar med utgångspunkt i fantasins värld, med målet att verken alltid ska upplevas som levande och verkliga.

Eftersom fantasin alltid tar över i mitt skapande ser alla olika blommor från verkligheten i mina verk. Det är fint, att betraktaren får lov att tolka fritt. Ett drömprojekt för framtiden är att skapa min alldeles egen flora, precis som Josef Frank gjorde på sin tid.

I Sofias design syns tydligt inspirationen från folkkonsten, folklig tradition, slöjd och historiskt hantverk. Här speglas även intresset för kvinnor, födda runt förra sekelskiftet.

– Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Himla af Klint, Tove Jansson, Ester Blenda Nordström, och Estrid Ericson. Historierna kring dem. Deras värv, tankar och hur de levde. Oftast är det primärt det jag fastnar för, deras sätt att möta tiden. Det är ett intresse som kombineras med kärleken till folkkonsten. För mig är den vänlig och tillåtande. Jag älskar det lite skeva, det oväntade, det oängsliga. Att det är så mycket känslor i skapandet och att handen verkligen får lov att lämna spår.

– För mig är historien över lag en enorm skattkista att ösa hur. Jag kan i det närmaste bli besatt av att ta del av hur människor tänkt över tid. Det som driver mig framåt är att sedan göra om det till mitt eget, att ta det in i nutid. För mig är det otroligt viktigt att hitta det egna uttrycket, jag är inte intresserad av att avbilda verkligheten direkt. Detta blir särskilt tydligt när jag gör mina pappersblommor. Att göra dem till exakta avbildningar av verkligheten känns helt ointressant.

Pappersblommorna har blivit något av ett signum för Sofia Vusir Jansson, och de är även viktiga på ett personligt plan.

– Min pappa dog bara några veckor efter att den första blomman jag skapade för Svenskt Tenn, Vinterljus, kom till. Pappa hade varit så involverad i hela processen på alla möjliga sätt. Han var mitt bollplank och han var med och vek han alla blommor för hand, tillsammans med mig, hemma vid mitt köksbord. Att sedan ta sig an att skapa Vintervindla till julen 2021 blev en  läkandeprocess i sorgen. Som terapi när det var som jobbigast. Jag satt 132 dagar vid samma bord, på samma plats och gjorde alla de tusentals blommorna i nio enskilda steg. Jag minns att det var tyst omkring mig medan händerna gjorde sitt jobb. Och där någonstans förstod jag att mina händer fortfarande fungerade att skapa med, ett hopp att hitta en ny väg, där så mycket var förändrat.