Josef Franks Fantasihus

På 1920-talet, under mellankrigstidens Centraleuropa, var Josef Frank en av modernismens frontfigurer och pionjärer, något som skulle komma att förändras inom bara några år. Han blev allt mer kritisk till den moderna arkitekturens monotona uttryck, som han ansåg vara såväl stram som begränsande. Den utgick från det materiella snarare än själsliga, något som Josef Frank starkt motsatte sig till. Hans arkitektoniska vision var en annan, och i boken ”Architektur als Symbol” från 1931 formulerade han tanken ”Den som idag vill skapa någonting som känns levande, måste alltid ha som utgångspunkt det som faktiskt är vid liv”.

När den österrikiske arkitekten kom till Sverige 1933 slog han främst igenom som möbel- och mönsterformgivare genom samarbetet med Svenskt Tenns grundare Estrid Ericson.

– Josef Frank närde en dröm om att fortsätta sin arkitektkarriär i Sverige. Han hade tidigare skapat ett flertal sommarhus i Falsterbo, och nu började arbetet med det sista – Villa Wehtje – som stod färdigt 1936, berättar Mikael Bergquist, arkitekt och medförfattare till boken ”Accidentism”.

Allt var på gränsen till kitsch och det gick därför samtidigt över gränsen för vad som ansågs vara ”god smak”.

– Det var långt senare, när Josef Frank brevväxlade med vännen Dagmar Grill 1947, som han fick inspiration till att ta sig an ett fantasiprojekt till en drömtomt – att rita byggnader som inte nödvändigtvis skulle förverkligas. Han tog tillfället i akt och skapade under mycket kort tid tretton mästerliga fantasihus, som på många sätt kommit att förkroppsliga Josef Franks vision som arkitekt.

Genom fantasihusen undersökte Josef Frank en mängd olika idéer och nycker – alltid med människans rörelse och rummens flöde som utgångspunkt. Han inspirerades av såväl modern som traditionell arkitektur och sammanförde olika färger med material som puts, sten och tegel. Tretton fantasihus tog form under 1947, och därefter skapade Josef Frank ytterligare tio varianter.

Akvarell, ArkDes samlingar

”Den som idag vill skapa någonting som känns levande, måste alltid ha som utgångspunkt det som faktiskt är vid liv.”

Josef Frank

Triple-house, Akvarell, ArkDes Samlingar

”Double D-House” eller ”Giraffhuset” som det senare kom att kallas – placerades ingjutna stenbumlingar sida vid sida med rosa puts, olikformade fönster och ojämna konturer. Hela tiden ställdes arkitekturen på sin spets. Allt var på gränsen till kitsch och det gick därför samtidigt över gränsen för vad som ansågs vara ”god smak”.

– Man kan säga att Josef Frank redan på 40-talet förutspådde 60- och 70-talets postmodernism och eklekticism. Utöver att kritisera den monotona arkitekturen var hans ambition att formulera en strategi för att gå ifrån det konforma och mot det själfulla, säger Mikael.

Fantasihusen kan idag ses som kulmen på Josef Franks arbete som arkitekt, där allting vår tidlöst, tillåtet och inkluderande.

Han var emot tanken om arkitekten som allvetande konstnär och idén att hemmets alla delar måste överensstämma med varandra. Tvärtom ansåg han att sådant som man tycker om av sig självt skulle smälta samman till en lugn helhet. Dessa tankar slog inte igenom direkt, utan det tog några år innan de fick fäste. Det är först nu på senare tid som vi kan se vilken stor betydelse de faktiskt hade.

Fantasihusen kan idag ses som kulmen på Josef Franks arbete som arkitekt, där allting var tidlöst, tillåtet och inkluderande. Skissen till ”Hus nummer 9” fick med sin böljande konstruktion illustrera Josef Franks tankar i tidningen Form 1958, där han för första gången satte ord på den filosofi som vuxit fram ända sedan tiden i Wien. Han kallade den för ”Accidentismen”, eller ”Tillfälligheternas filosofi”; Tanken att omgivningen bör gestaltas som om den tillkommit av en slump.