Satin är en vävteknik som ger en slät och glansig yta. Tekniken kräver långa, fina fibrer som ger ett slätt garn att väva med, och bomull av den kvalitén är svår att få tag i.

Nära hälften av den bomull som Svenskt Tenn använder i sin produktion är ekologisk. Vår franska leverantör köper ekobomull från Turkiet. Garn- och. vävprocesser sker i Frankrike, liksom infärgning och tryck. Det är svårt att hitta kvalitativa kretong- och satinkvaliteter i ekologisk bomull, men vi gör allt vi kan för att få våra leverantörer att satsa på sådana.

Vår franska leverantör köper kretong från Turkiet, Centralasien och Spanien. Garn- och vävprocesser sker i Frankrike, liksom infärgning och tryck. Satinbomullen köps från Egypten. Garn- och vävprocesser sker i det här fallet i Schweiz, medan tyget färgas och trycks i Frankrike. Vi har också en engelsk leverantör som köper konventionellt odlad bomull från Pakistan, och färgar och trycker tygerna i England.

De färdiga linne- och bomullstygerna trycks hos europeiska leverantörer som arbetar framsynt med sociala frågor och miljöaspekter. De följer naturligtvis de strikta krav kring kemikalieanvändning och vattenrening som gäller i Europa.

Screentryck

Josef Franks mönster och Svenskt Tenns enfärgade lin trycks med screentryck, en tryckteknik som bygger på att färg, med hjälp av en rakel, pressas genom en tunn väv som är fastspänd i en ram. Schablonens väv är täckt av en lack i de partier som inte ska släppa igenom färg till tyget under ramen. Men innan man kommit så långt måste man förstås tillverka schablonerna.

Först scannar man in originalmönstret i en dator, där det färg separeras. I olika steg för man sedan över mönstret till schabloner. Det behövs en schablon för varje färg. Josef Franks mönster ”Hawaii” trycks till exempel med sju olika färger, och eftersom man behöver två schabloner per rapport, måste man tillverka totalt 14 schabloner.

Man kan trycka med två olika metoder, antingen genom att flytta ramarna eller att tyget flyttas och ramarna ligger still. Svenskt Tenns leverantörer använder båda dessa tekniker. Plantrycksbordet där Svenskt Tenns tyger trycks är 60 meter långt. Där trycker man en färg i taget, på varannan rapport, så att färgen hinner torka lite innan man börjar om igen och fyller i de resterande rapporterna. Numera är det en robot som drar det tyngsta lasset när den tunga ramen ska flyttas framåt, men två personer behövs ändå, en på vardera sidan om ramen, för att fylla på färg och kontrollera processen. När man tryckt färdigt är det dags att fixera färgerna i värme. Man måste också tvätta ur överflödig färg och sträcka ut tyget igen. Innan det är klart för leverans synas också tyget manuellt.

Schablontryck på textilier har en lång historia. Tryckmetoden användes redan för flera tusen år sedan i Egypten, Kina och Grekland, där ”öppna” partier i en schablon släppte igenom färg. På den tiden skars schablonerna ut i läder, inoljat papper eller metall. För att dessa skulle ligga på plats under tryckningen fästes de med trådar av silke eller hårstrån, vilka ibland kan ses på gamla tryck som tunna linjer mellan schablonerna.

Nästa steg i utvecklingen var att spänna upp en väv av silke på en träram och sedan fästa schablonerna direkt på väven. Tekniken spred sig från Kina och Japan vidare över Asien och kom till Europa under 1700-talet. Den användes mycket för att trycka exklusiva tapeter på linne och silke. Det första fotobaserade arbetssättet introducerades i början av 1900-talet i USA och innebar en smärre revolution för tekniken. Josef Franks stora mönsterinspiratör William Morris tillhör de formgivare och konstnärer som använt screentryck. Roy Lichtenstein, Andy Warhol och Louise Bourgeois likaså.