Josef Franks omtalade mönster firar ständigt nya triumfer. Han experimenterade med alltifrån motiv och rapportering till övertryck. En av framgångsfaktorerna bakom de världsberömda textilierna heter screentryck – ett tidskrävande men kvalitativt sätt att trycka på textil.
Att screentrycka textil är en tidskrävande process. Bara 60 meter av ett färgstarkt mönster som Josef Franks ”Hawaii” tar en hel dag att trycka.
– Men screentryck lönar sig ändå i längden, menar Thommy Bindefeld, senior advisor på Svenskt Tenn. Inte minst för att det är en tryckprocess i vilken man kan arbeta med övertryck, vilket innebär till exempel att man trycker blått på gult för att få en grön yta.
– Josef Frank visste att utnyttja övertryckets potential till fullo och det gav hans mönster en vacker och levande yta. I mönstret ”Brazil” arbetade han till och med med tre färger i övertryck. Att Frankmönstren trycks med reaktiv färg spelar också en roll, både för känslan i textilen och för att den ska åldras vackert, berättar Thommy Bindefeld. Reaktiv färg går in i de textila fibrerna, till skillnad från pigmentfärg, som lägger sig på ytan. Kvaliteten på själva väven är naturligtvis också viktig för helheten.
Screentryck är en tryckteknik som bygger på att färg, med hjälp av en rakel, pressas genom en tunn väv som är fastspänd i en ram. Schablonens väv är täckt av en lack i de partier som inte ska släppa igenom färg till tyget under ramen. Men innan man kommit så långt måste man förstås tillverka schablonerna.
Först scannar man in originalmönstret i en dator, där det färgsepareras. I olika steg för man sedan över mönstret till schabloner. Det behövs en schablon för varje färg. Josef Franks mönster ”Hawaii” trycks till exempel med sju olika färger, och eftersom man behöver två schabloner per rapport, måste man tillverka totalt 14 schabloner.
Plantrycksbordet där Svenskt Tenns tyger trycks är 60 meter långt. Där trycker man en färg i taget, på varannan rapport, så att färgen hinner torka lite innan man börjar om igen och fyller i de resterande rapporterna. Numera är det en robot som drar det tyngsta lasset när den tunga ramen ska flyttas framåt, men två personer behövs ändå, en på vardera sidan om ramen, för att fylla på färg och kontrollera processen. När man tryckt färdigt är det dags att fixera färgerna i värme. Man måste också tvätta ur överflödig färg och sträcka ut tyget igen. Innan det är klart för leverans synas också tyget manuellt.
Schablontryck på textilier har en lång historia. Tryckmetoden användes redan för flera tusen år sedan i Egypten, Kina och Grekland, där ”öppna” partier i en schablon släppte igenom färg. På den tiden skars schablonerna ut i läder, inoljat papper eller metall. För att dessa skulle ligga på plats under tryckningen fästes de med trådar av silke eller hårstrån, vilka ibland kan ses på gamla tryck som tunna linjer mellan schablonerna.
Nästa steg i utvecklingen var att spänna upp en väv av silke på en träram och sedan fästa schablonerna direkt på väven. Tekniken spred sig från Kina och Japan vidare över Asien och kom till Europa under 1700-talet. Den användes mycket för att trycka exklusiva tapeter på linne och silke. Det första fotobaserade arbetssättet introducerades i början av 1900-talet i USA och innebar en smärre revolution för tekniken. Josef Franks stora mönsterinspiratör William Morris tillhör de formgivare och konstnärer som använt screentryck. Roy Lichtenstein, Andy Warhol och Louise Bourgeois likaså.
